Header

Ta mig till framtiden, framtiden med det rätta. Vad är det rätta, lever jag i det rätta just nu? Är jag nöjd? Är jag glad?
Hur mår jag egentligen?

Tankar och känslor är för närvarande otroligt blandade.
Jag insåg igår hur beroende jag är av människors närvaro. Igår var första lördagskvällen på länge jag verkligen tog det lugnt och var ensam, på något sätt åt det upp mig lite.

Jag har en rutin att vid minsta tillfälle jag är sysslolös och trött så ska jag utforma någon form av fysisk aktivitet eller se till att umgås med någon/några.
Om det är basket, gym, löptur eller bara en promenad kvittar. Bara jag kommer bort från ett rum som isolerar mig i mina tankar så lättas tankeflödet. Jag tar på något sätt ut all börda, tyngd och gömd ilska jag kan tänkas ha djupt inom mig med hjälp av träning och umgänge. Men det blev som sagt inget sånt sent igår kväll, jag låg i sängen trött men sömnlös.

Jag vet inte, men för första gången på länge kände jag mig otroligt ensam. Ett märkligt bekräftelsebehov dök för någon stund fram samt saknaden av kärlek frambringad till mig. Det var när detta slog som jag faktiskt insåg hur konstigt det med bekräftelsebehov kan vara.
Jag gick in i badrummet, sköljde ansiktet med vatten som min kvällsrutin efter tandborstning alltid är, stod där tittade mig själv i spegeln och började fråga mig själv...
Är jag den någon vill förknippas med? Är jag den någon en dag vill vara kär i? Ser jag bra ut? Passar jag in i samhället på rätt sätt?
Massa dumma och irrelevanta frågor ställde jag mig själv. Jag svor inombords åt mig själv och undrade vad fan jag egentligen höll på med. I samband med söndagsångesten hänger det idag kvar lite, har knappt klivit upp ur sängen förutom frallan jag tryckte i mig imorse.

En sån där klassisk lat-söndag med absolut 0 saker gjorda. Inte likt mig, men en vardag jag faktiskt levde långt långt tillbaka. Och jag minns hur osäker jag var gällande allt då. Jag litade inte på människor, jag såg det värsta i folk före det goda och jag kände mig inte särskilt omtyckt någonstans även fast det kanske inte var så, så var det alltid en "Jag mot hela jävla världen-mentalitet.
Detta enbart för jag ville skydda mig själv. På något sätt dök denna sida fram för en kväll, jag blev rädd och osäker. Ett tänkande jag VET inte kommer ta över mig igen men som oförmodat dök upp för en stund efter lång frånvaro.

Livet har sedan jag och mitt ex för snart ett år sedan valde att bryta gått i helvarv, med så otroligt mycket fokus på mig själv och yrket att jag knappt haft särskilt många stunder där jag verkligen inte gör något alls. Helgerna har även dom enbart bestått av umgänge. Igår var det lugnt och även idag, därav denna långa text. Ibland får man en smäll av tankarna.

Det är när dessa tankar dyker upp jag väljer att skriva av mig, vi lever i en sån skev vardag. Jag som ändå mentalt vet vad jag orkar ta och inte, tänker mestadels på alla yngre som växer upp i den otroligt ytliga världen.
Sociala medier, Instagram - mediet där allt måste vara så snarlikt perfekt det bara går.
Twitter - du måste vara rolig och skriv helst inte vad du tycker och tänker för då är du inte som alla andra, trots att det faktiskt är en mikroblogg.
Snapchat, Facebook, det finns så många oskrivna regler och normer som unga verkar leva efter. Det är inte friskt, det måste sluta. Alla kan inte vara Jon Olsson och Janni Delér, tyvärr.

Nu ska jag ut på en promenad, kram.

- E.S


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Har den senaste tiden haft en fantastisk period, vänner som förgyller min vardag och kretsar kring mitt liv.
Våren har slagit till, årstiden jag lever för.
Allt blommar ut och man kan äntligen sträcka ut benen och armarna. Någon form av lättnad blandat med ångest?
Dålig ångest vet jag inte om det är. Egentligen är väl inte någon form av ångest särskilt bra, men denna typ av ångest brukar slå till så här års för mig. Speciellt när allt smäller till på en och samma gång.

Minnesbilder, lukter och ljud. De roligaste stunderna iallafall i mitt liv har alltid skett på våren och sommaren. Det blir på något sätt väldigt enkelt att slå igång tidskapseln, öppna arkivet och blicka tillbaka på alla fina stunder man upplevt genom åren.
Samtidigt som man öppnar upp arkivet så kan man onekligen låta bli att ta en titt på ens otroligt härliga studentvecka man hade nyligen, vänta.. Nyligen? 3 år sedan!
Detta ger mig någon slags ångest, alla minnesvärda höjdpunkter som man blir påmind av. Man tappar tidsuppfattningen, för det enda som funnits i ens huvud är strävan efter att lyckas och ha ett framgångsrikt liv som på något sätt ska ge en sinnesro, men hur länge ska man hålla på tills man är nöjd?

Jag är så långt ifrån nöjd jag bara kan bli. Jag är ingenting egentligen. Vem vill jag bli? Jag vill bli den som till mig själv en dag kan säga att jag gjort tillräckligt bra ifrån mig för att kunna ta ledigt en dag. Jag ska kunna säga det till mig själv. Inte min chef, inte mina föräldrar, inte mina vänner ska säga det. Jag är dock inte där än.

Ångesten är inget som tynger mig till någon större grad. Det är som sagt en "vacker" ångest över det hela.
Den där ångesten när man bara tittar tillbaka och fånigt, smått omedvetet ler. Samtidigt som man blickar tillbaka och i samma veva inser att - fan vad tiden flyger iväg!

Det ligger en charm i denna årstiden, en charm som utmanar en och som jag faktiskt tror att jag behöver.

Tiden har vingar, den flyger iväg utan att man faktiskt riktigt märker det.
Om jag kunde vrida tillbaka så skulle jag det fortfarande inte, för att då skulle varje ögonblick man gått igenom betytt absolut ingenting.
Man skulle alltid kunna gå tillbaka och göra det igen. Det enda med det är att allting förlorar sin smak och skönhet.

- E.S

Likes

Comments

Okej, innan jag inleder detta inlägg vill jag bara vara fåordig med att säga: Har du svårt med en kille som hyllar motsatta könet - var god lämna, eller nej läs förresten!

Jag satt en stund och kollade diverse klipp på youtube, ni vet på samma sätt man slår upp tex Michael Jackson på Wikipedia så lyckas man alltid på ett eller annat sätt klicka sig vidare och börja läsa om Andra Världskriget.
Lite så var det nyss när jag började kolla humorklipp med Robert Gustafsson och slutade upp med att kolla intervjuer på Zara Larsson.

Det fanns någon intervju från 2009 när hon var 11 år. Brukar själv oftast försöka ta vägen förbi klipp som rotas ur arkivet, åldersnojan smäller en i ansiktet trots att jag är en pigg och kry 21-åring.

Iallafall kunde jag inte låta bli att bli så fascinerad av den då 11-åriga tjejen, så himla determinerad och väl medveten om vad hennes framtid skulle bestå av. Sång, sång och ännu mera sång, redan då märkte man.

Hon deltog i någon intervju med Malou Von Sivers, enligt mig historiens tröttaste programledare (förlåt Malou).
Malou ställde frågan: "Om detta som artist inte nu går vägen, vad skulle du kunna tänka dig att bli annars när du blir vuxen?"
11 år! Som hon då var, lyckades hon vinkla det och ta vägen runt, det fanns inget annat. Fast inställd och med tron på sig själv redan vid denna tidiga ålder visste hon.
F*CK JANTELAGEN redan vid 11 års ålder! Sittande i min säng med Macbooken i knät fnissade jag till, lite så jag brukar göra när jag blir imponerad. Wow, vilken tjej?

Var vill jag komma, vilka frågor vill jag ställa?

Varför hyllar vi våra mödrar på morsdag? Varför hyllar vi våra flickvänner på alla hjärtans dag och varför hyllar vi alla kvinnor på internationella kvinnodagen?
Detta är frågorna jag ställer mig, man kan gräva så djupt i dessa frågor.

Min far var den som trodde på min mors styrka att kunna bära min bror genom icke-existerande vägar, minfält och granater som vilken sekund kunde falla framför henne under kriget.

Min mor var den som bar på mig och min bror i 9 månader genom kramper och värk.
Min mor var den som matade mig, vaggade mig och såg till att jag som barn hade rätt rutiner för att vara frisk.
Min mor var den som lärde mig att visa känslor, min far lärde mig att aldrig backa och alltid göra det som jag inte vågade.
Kombinationen av det gav mig modet att alltid kunna säga vad jag tycker, tänker och även känner, stå upp för mina åsikter och våga säga det oftast folk tänker men inte vågar yttra sig om. Men jag är en man, eller hur? Det är okej då.

Exakt allt detta som dök upp i mitt huvud. Även fast tjejer inte är en stor minoritet så BEHANDLAR VI, MÄN, kvinnor som det! Jag vet att det är så - det är så.
Det är enkelt att läsa av när man själv är en minoritet i form av andra generationens invandrare.
Man måste alltid tänka steget före. Innan främlingen som knappt fått syn på en ska vända sig för att hälsa så förbereder man in sig mentalt.
"Fram med den perfekta svenskan, fast handskak och lägg gärna till ett "trevligt" efter denne har nämnt sitt namn.

Kan anses fånigt utifrån andras syn på det. Men det är så här iallafall jag lever, ett bemödande extra för jag ska anses vara "godkänd". Ändå räcker man inte till, för mitt hår är svart och det står "Emir Sehalic" på mitt födelsebevis.

Vänder vi tillbaka på steken igen så är det liknande scenario för tjejer/kvinnor.
Som ung tänker tjejen "Vad ska den populära killen i klassen tycka om mig" Hur ska man klä sig, bete sig eller prata? Vad är helt enkelt det rätta enligt killen?

För kvinnan är det den manliga chefen man alltid ska lägga in energitank extra för. Ett ord extra för att ordet ska komma fram, 1h extra för att visa att man lägger ner sig på jobbet. Eventuellt bli gravid, där har vi återigen blivande mamman med kramper och värker som trots all denna ansträngning får hem lönekuvertet med siffror som ändå inte når upp till mannens.

Listan blir fruktansvärt lång och man kan ösa på, men tack vare Robert Gustafsson och Zara Larsson så fick dom mig denna afton att hylla alla tjejer och kvinnor där ute. Ni är faktiskt jävligt bäst. Och det första jag ska lära min dotter är två ord - Fuck Jantelagen!

- E.S

Likes

Comments

Vilken helg! I lördags fick vi äntligen fira min broder som fyller 30 idag men som vi överraskat för honom firade två dagar i förskott.
Jag och hans sambo hade planerat detta drygt 1,5 månad innan med inbjudningar och var det skulle passa bäst osv.
Cazanova på kungsgatan blev vårt val där 25 av min broders allra närmsta stod och väntade tills han skulle anlända. Han var som sagt helt ovetande om att vi var där vilket gjorde honom glatt överraskad, sjukt härligt att få se!

Under söndagen gick jag på lägenhetsvisning på en 3:a som befinner sig på bryggudden, nästan identisk med den jag själv ska flytta in i om drygt 1 år!
Jag, min mor och far valde att gå för att snappa upp lite inspiration och få en bild över hur planlösningen ser ut samt vilka tillval som kan tänkas vara lämpliga till min lägenhet. Blev mer taggad än någonsin på att få nycklarna i handen efter detta!

Bilen fick sig även en fin liten treatment i form av en handtvätt. Skönt att man hinner med så mycket mer när dagarna börjar sträcka ut sig.

Sammanfattat - En trevlig helg!

Likes

Comments

HÄR kommer jag tillsammans med ett gäng härliga vänner att bo under andra veckan i Juli. En villa på 700 kvm med 8 sovrum innehållande 16 sängar samt 8 badrum.
Vi ska alltså till Ibiza för att få ut det mesta av vad jag kallar för en riktig semester! Jag längtar redan.

Likes

Comments

shades of cool
1.
Dior composit 1.0

(dior.com, 4000:-)

2.
Ray-ban round frame

”Dom har burits av musiker och filmindustrins allra största legender sedan lanseringen på 60-talet. Dessa ikoniska solglasögon är alltid ett bra val."

(rayban.com, 1500:-)

3.
HEY MACARENA, le specs

"Dale a tu cuerpo alegria Macarena.
Que tu cuerpo es pa' darle alegria why cosa buena.
Dale a tu cuerpo alegria, Macarena. Hey Macarena!"

(NLYMAN.COM, 219:- 549:-)

4.
Black faith

"Fet stil med dessa distinkta, sofistikerade, coola bågar"

(ourlegacy.com, 1900:-)

5.
original ray-ban wayfarer classic

"Självklart behöver dessa vara med på listan, för dom har aldrig - och kommer aldrig att gå ur tiden."

(rayban.com, 1500:-)

- Emir Sehalic

Likes

Comments

På vintern brukar jag oftast få mersmak för en mer elegant stil.
Enfärgat och mörkt med kontrasten av vita sneakers. Svarta kostymbyxor från Filippa K samt en helsvart polo-tröja av märket These Glory Days, båda köpta på Volt.

Vita sneakers, inget att rekommendera på vintern ifall kvällen ska spenderas ute men vid enkelt mingel eller vid en sittning så är dessa guld! Allt detta kombinerat med goda dofter med min personliga favoritparfym från Calvin Klein, serien "one".
Jag tror jag har använt den i alla år, "lätt" i doften och blir aldrig för stark. Gällande hårprodukter brukar jag ofta variera mellan olika typer av vax. Kevin Murphy, serien - "night rider" har jag kört under vintertid. Den är matt, ger bra hållning och är enkel att applicera och styla med.

Litet tycke om vad som faller mig i smaken just nu.

Likes

Comments

Tålamod är inte alltid min stil, att först be mig att komma och sedan lämna för att sedan återvända igen.

Jag har den senaste tiden varit trött. Jag vill gömma mig, men jag har ingenstans att ta vägen. Var jag än vrider och vänder på mig så känner jag mig ständigt övervakad på något konstigt sätt.
Vad ska jag göra? Sitta och vänta? Ska jag bege mig? Var, när och hur i så fall?
Jag har ju ett jobb att tänka på just nu.

Ständigt nosar jag på kärleken även fast det är det sista jag behöver eller vill ha just nu. Låter jag känslorna börja florera så kommer jag garanterat stå ensam med en trasig själ och med ett hjärta som sviktar. Något jag varken har tid eller råd med.
Just i detta skede sitter jag ner och försöker uttrycka mig på något sätt. Jag skriver något, suddar det, skriver en ny rad och suddar sedan ut det igen.
Inte ens tankarna som jag så ofta brukar ha så lätt för att skriva ner vill nå fram till skärmen. Mina tankar går i högvarv, en storm i mitt huvud som pågått alldeles för länge.
Jag tänker på saker jag inte vill tänka på. Koncentrationen och fokus på rätt saker försvinner och jag är ständigt trött.
Det är bara en period som jag är väl medveten om att den kommer upphöra, men ibland har jag bara en av dom dagarna där jag i mitt huvud enbart vrålar "JAG ORKAR INTE MER". Och så är det ibland, livet funkar på detta vis och kommer aldrig vara en dans på rosor ända in i mål.

Jag är ung, jag har mycket som jag så glatt och dagligen är tacksam för, verkligen! Ibland samarbetar inte allt och när det äntligen blir lugnt ute på sjön så sveper nästa storm in i lagom dålig tajming för att jag ska vara tillräckligt redo att hantera det på egen bedrift.

- E.S

Likes

Comments

Vad menas med att "leva livet"? Det faktum att man sitter varje kväll och fantiserar, kollar Jon Olssons vlogg eller drömmer sig bort i tankarna av att en dag få uppleva och leva samma typ av vardag?
Går livet ut på att jobba 5 dagar i veckan, supa bort helgerna och sedan ha fem veckor semester där man äntligen får leva livet lite?

Jag brukar ofta reflektera kring detta, jag är ung. Helgerna i min ålder kretsar kring detta, tyvärr! Det är inte sunt, jag vet. Det finns inget som jag är så trött på som att festa och dricka för tillfället.
Vi poppar upp första champagneflaskan, vi knäpper den första ölen, vi skruvar upp korken till det röda vinet. Där sitter vi, precis som helgen innan med musiken i bott och snackar skit. Glas efter glas så förtärs alkoholen.
Är det denna kväll det sker någonting spännande? Är det denna kväll som går ner i ens personliga historiebok som den "händelserika" kvällen man glatt kommer komma ihåg?

I själva verket är det samma gamla vanliga helg. Den slutar upp i någons lägenhet där vi fortfarande lever på hoppet om att det där otroligt roliga tillfället sker, tillfället vi i dagar framöver kommer snacka om och skratta åt. Icke.

Jag vet inte hur länge det är menat att vara så här. Detta är en sån otroligt enformig och tråkig vardag. Jag vill upptäcka, resa och se. Jag sliter med min inre tankar. Tankar som är blandade, en halva som ber mig att göra det som känns bäst. En andra halva som kedjar fast mig och tvingar mig att fokusera på min karriär, hårt jobb och slit innan sol och sandstränder. Innan nya städer med en helt annan kultur och miljö

Fast sitter jag, hem kommer jag efter jobbet. Kryper mig till kojs nästan direkt med ett avsnitt av vänner eller fresh prince framför mig, mest för att hålla det trötta humöret uppe. Den här delen av året är ingenting jag föredrar. Jag är själv nu, det gäller att kunna hantera det rätt och börja lära sig hantera livet och anpassa sig till att vara en ensamvarg igen.

Allt vill jag göra, men inte själv. Själv kan vara skönt ibland, men jag är som mest hel i duo.

-E.S

Likes

Comments

Jag är aningen vilsen. Har kommit till den fasen där novembermånadens urtrista, kyliga samt mörka vardag hänger som en mantel bakom min rygg. Manteln vajar ordentligt. Jag flyger inte, utan den vajar medan jag steg efter steg försöker ta mig igenom en blåsig vardag som för mig är ny på ett sätt.

Det var längesedan jag kände mig ensam under denna årstid. Det var på något sätt en annan livstid när jag stod ensam.
Jag klarar mig, men ibland är det en sån underlig och märklig känsla.
Sitter och reflekterar kring hur min vardag egentligen ser ut just nu kontra hur jag vill att den ska se ut.
Jag vill för mycket vissa stunder, till den bemärkelsen att jag tröttnar på allt och alla. I en cirkel bland dans, alkohol och skratt försöker jag just nu hänga med. Jag försöker skratta och skrattar gör jag, glad är jag.
Mitt bland allt kaos efter att min ena halva försvann så har jag äntligen fångat det som jag så aktsamt en gång gav bort. Jag ska vara hel igen, jag är hel? Eller är jag? Så mycket frågor, konstant. Är detta ett tecken på osäkerhet? För jag är stabil, jag känner mig stabil iallafall.

Jag har det gott. Det finns människor som är guld värda i min vardag. Människor som jag aldrig skulle kunna tänkas klara mig utan, men på samma sätt som jag en gång i tiden inte ens kunde föreställa mig en vardag utan personen som förr var mitt allt så står jag här nu utan henne, varken som min kärlek eller som min vän. Det är synd, men så får det vara.
Att en gång ha haft den där säcken knuten runt pinnen, vägrat släppa den för innehållet har varit för känsligt till att lugnt och sansat dag efter dag vecka efter vecka, månad efter månad delat med sig av innehållet, tills det längre inte funnits något mer att dölja. Knyta ihop säcken fick jag göra, säga adjö och bege mig.

Jag har vandrat vidare, stannat för en stund. Tveksamt har jag knutit upp den och insett att jag gjort fel. Sedan återigen packat och begett mig.
Jag tänker inte öppna den igen, på länge. Varför? - Jag är rädd. Jag är rädd för vem som ska ta allt mitt innehåll och demolera, förgöra samt kasta bort det, långt åt bara fan. Att innehållet delas med fel själ, fel hjärta.
Jag vågar inte. Tillsvidare traskar jag min väg med manteln bakom min rygg. Ibland måste stålmannen även han promenera.

- E.S

Likes

Comments